Framåt

Vad lite avlastning kan göra. Kanske inte den mest hållbara lösningen att sova på soffan och egentligen kanske det är dags att vänja tillbaka monstret vid att sova i sin egen säng. Samtidigt är det lite mysigt att han sover i sängen. Snacka om moment 22. Ikväll ska jag försöka lägga mig med, soffan dödar verkligen ryggen och ger inte direkt en bra sömn. Sedan vet jag hur lätt monstret väcker en så ska inte hymla med att det kommer bli så mycket bättre, men om något så iallafall skönare för ryggen.

Det ska bli skönt att kunna jobba denna vecka. Det är inte för att jag har något emot att vara hemma men samtidigt har jag absolut ett behov av att komma iväg och göra något lite mer produktivt än städning. För att inte tala om att prat med kollegorna och sådant.

Corona-krisen löper på och skördar lite dödsofter och skapar även sjuuuukt många rubriker. Det stämmer verkligen att det finns alldeles för mycket information i dagens läge.

Drömmar

Det finns så mycket saker jag trodde jag skulle ha gjort när jag blev 30, ni vet sådana där naiva drömmar och mål man satte upp när man var ung, yngre.

Några saker jag vet att jag haft som mål när jag blir 30 var:

* Ha volontärarbetat

* Ha hus

*Ha gift mig

* Fått barn

* Jobba med något jag gillar

När jag blev äldre och insåg att jag kanske aldrig skulle uppnå vissa saker och reviderat vad jag egentligen vill med mitt liv ändrades listan lite:

* Ha fast jobb

* Gift/förlovat mig

* Hus

När jag insåg att jag var gravid fick jag tänka om lite. Förstå att saker inte skulle ske i den ordning jag alltid föreställt mig. Trodde alltid jag skulle gifta mig före jag skaffade barn, men så blev det inte. Däremot hade jag iallafall fått fast jobb och det dröjde inte länge innan vi också hade ett hus. Jag älskar mitt jobb, inte alltid med oftast.

På många sätt är jag faktiskt där jag trodde och ville att jag skulle vara när jag blev 30, Samtidigt kan jag inte identifiera mig med att bli 30 år. Jag är inte den personen jag trodde att jag skulle vara när jag var 30. Någonstans trodde jag nog att jag skulle vara tryggare i mig själv, starkare och mer grundad i mig själv. Istället känns det på många sätt att jag fortfarande är 18 med samma trauman att hantera, hjärnspöken att brottas med och mer krav på mig själv. Visst är det märkligt, hur man kan ha allt man någonsin önskat, men fortfarande kan känna sig så misslyckad med allt.

Sömn

Jag längtar så otroligt mycket efter att få sova ordentligt. De senaste 3 veckorna har jag fått sova 2 nätter. Allt jag trodde om att vara sliten innan är ingenting emot hur dessa 3 veckor har varit. Tanken på att det är minst 14 dagar kvar till någon form av avlastning gör att jag egentligen bara vill gråta. Men jag försöker att bara göra det varannan dag, som i ett sätt att hålla ihop liksom.

Det är fortsatt kaos i världen på grund av Corona. Det känns svårt att veta vilka följder detta kommer få, men jag har bestämt att jag tar en dag i taget och så länge jag och monstret inte blir sjuka så kan vi nog överleva. Det är ifall vi måste vara hemma hela dagarna det blir riktigt jävla slitigt.

Det känns som det är mycket som ska göras men energin och motivationen saknas så jag kommer liksom aldrig till skott. Har en känsla i magen av stress för jobbet med, för det känns som att jag har mycket att göra där med.

En annorlunda dag vecka månad liv

Känns så fel att allt som rapporteras bara handlar om Corona, följderna av det, historien bakom det, effekterna av det nu, hur vi som privatpersoner ska hantera coronaångesten (Det är tydligen ett uttryck nu). Jag vill veta vad som sker i skymundan. Det är inte så att även om mycket står på paus i dessa stunder, så gör allt det. Livet fortgår, samhällen rullar på, krig och elände händer fortfarande. Vuxna och barn dör av terrorism, svält och andra sjukdomar varje dag. Men just nu rapporteras det enbart om Corona (Covid-19) och skrivs något annat så kopplas det på ett eller annat sätt ihop med Corona iallafall. Inte undra på att folk får ångest!

Det är väl på ett sätt tacksamt att ha ett litet monster att behöva fokusera på när jag är hemma och ett jobb att gå till på dagarna, det gör att det finns lite mindre tid att sugas med. Även om jag måste säga att det är det enda det pratas om på jobbet med just nu. Jag förstår det och jag rycks också med i det där.

Sitter färdigsminkad och laddar inför att monstret ska märka att jag inte ligger kvar i sängen. I den bästa av världar så vaknar han inte innan kl 6 idag, men det har hittills inte hänt på snart 3 veckor. Bara för jag skrev det började han låta, instant-karma på mamma som trodde hon skulle få en kaffestund.

Sniglar

Hela världen har panik och det är inte utan att det rycker med en. När det hela kryper närmre och inkräktar mer och mer på min vardag.

Jag försöker hålla mig källkritisk, inte gripas av irrationell panik och sedan göra massa irrationella saker.

Jag oroar mig för så många saker. Vad ska vi göra på jobbet om vi behöver stänga. Hur ska jag orka och klara av att ta hand om monstret om förskolorna stänger, eller ifall de skickar hem honom för att han är lite snorig (vilket borde bli snart för det är den säsongen), hur ska jag klara det ekonomiskt ifall de stänger förskolorna.

Sedan påverkar ju hela läget i USA väldigt mycket med. Förstår inte när folk ska inse vad det är för shitstorm som kommer och dra de nödvändiga bromsarna och inte bara tänka i nuet. Suck är allt jag kan säga.

Nu har jag lyckats ha en lugn morgon, fördelen av att kunna få en barnfri natt här och där. Nu ska jag försöka rycka upp mig, försöka lyfta den väldigt tyngden från mina axlar och ignorera klumpen i magen för att åka och jobba lite.

Lite stress, lite ångest, lite smärta

Vissa dagar vaknar man bara och känner sig så otroligt otillräcklig.
Jag känner att jag inte är så bra jag borde vara på mitt jobb, att jag inte är en tillräckligt bra mamma, att jag inte tar tillräckligt bra hand om mig själv, att jag inte tar tillräckligt med hand om huset och att jag inte tar mitt ansvar som medborgare i världen. För att inte tala om att jag inte känner mig som en särskilt bra flickvän. Även om ordet flickvän får mig att känna mig som en 15 åring. Att vara mamma och flickvän låter lite wierd.

Jag vet att jag inte ska ha höga krav på mig själv men bär på väldigt mycket inre stress. Jag hoppas att en del av det kan lyftas efter att "Det tutar och blinkar" kommer till biblioteket på lördag. Jag gillar ju inte att stå inför folk, så jag har redan stressdrömmar om hur det ska gå.

Borde jag ryckas med?

Över hela Sverige verkar folk bunkra en massa, jag har inte gjort detta. Dels för att jag inte varit så orolig och dels för att jag inte haft någon direkt möjlighet att göra det nu när jag är ensamstående.

Har dock börjat fundera på om jag kanske borde köpa hem lite extra pasta o frysmat och gudförbjude lite extra toalettpapper, tydligen är det det som plockas bort först på hyllorna. Själv kan jag inte förstå hur mycket toalettpapper som människor tror sig använda på 2 veckor. Men stängs skolor och sådant framöver så kanske det går åt betydligt mer.

Egentligen är jag mest orolig över de följder som allt detta kommer få på ekonomin och Sverige långsiktigt. Den som lever får se som de säger.

Nu är det dag 1 av förskolefria dagar, vilket betyder 1 dagen av att behöva hantera monstret vid 6 måltider, alla toa besök, och endless med lek och trots per natt. I natt fick han sova i min säng mest för att jag inte orkade ligga på golvet i hans rum längre. Kan inte säga att han sov bättre där, han sover inte alls bra nu.

1 av 5

En vecka har gått nu. Det känns som ett år, samtidigt som det känns lite som "va har det redan gått en vecka?!"

Jag bävar inför fredag, lördag, söndag. Detta för att jag vet att det kräver så mycket mer energi att underhålla honom hela dagar. När han är på förskolan vet jag att han får leka av sig och ha det lite kul. Inte för att jag tror att han har det tråkigt med mig, men jag är ju tröttare för var dag som går.

Speciellt inatt, gud vad dåligt jag sovit och han med. Vill inte jinxa något men det känns nästan som han har en förkylning på gång. Lite så känner jag med, men när en sover så lite känner en sig ju sjuk bara av det och därför drar jag inte några förhastade slutsatser.

Vad annat är nytt? Coronaviruset tar över världen och lämnar avtryck även på min lilla jobbort. Det är tråkigt och kommer kosta världen väldigt mycket. Jag hoppas bara det ska hamna under kontroll snart och att en slipper drabbas. Jag är inte rädd för min skull, eller pluttens, men skulle inte vilja råka smitta någon annan.

Nu ska jag försöka hälla i mig lite kaffe och sminka bort ringarna under ögonen. Ikväll får jag och monster försöka göra något åt mitt slitna hår, det är ändå dags att klippa ner hans lugg lite.

Påtvingad struktur och analys

Ibland undrar jag om jag har tappat all "intelligens" och "vision" jag haft. Givetvis har jag förståelse för att tröttheten i vardagen, mognad och insikter från arbetslivet kan verka hämmande på den unga naiva idealistiska syn en haft. Trots detta kan jag inte låta bli att sakna den entusiasm som jag hade inför livet, min plats i samhället och mina egna principer. Det känns som att jag var mycket starkare i mig själv förr.

Det känns som jag kompromissat med vem jag är successivt de senaste åren och att kvar lämnats en osäkerhet och förvirring kring vem jag är. Utrymmet att landa, hitta mig själv igen och bygga upp min självkänsla finns inte och även om jag kan märka hur destruktiv spiralen är så har jag ingen energi att ta tag i det. Ibland känns det skönt att folk inte kan läsa ens tankar, för de kan vara så otroligt mörka ibland. I de där stunderna när de går mörkare än bara det vanliga att jag är värdelös.

Försökte i något försök att tänka tillbaka på det förgångna, all skit jag varit med om när jag var yngre som jag bara inte velat ta tag i. Jag tänkte att om jag tänkte igenom allt ordentligt så skulle jag kunna släppa det och gå vidare. Chockerande nog var det inte så enkelt, givetvis. Sedan går det ju alltid i vågor.

Jag är glad jag har monstret nu, för jag vågar inte vara ensam med mitt huvud för mycket. Det kanske är sund att för tillfället försöka gå in i jobbet och plugga lite på sidan för att inte lämna för mycket tid åt att överanalysera allt i mitt huvud. Speciellt nu när jag är ensam under en så lång period. 

Reflektion

Jag trodde det skulle vara enklare att vara mamma. Att det skulle komma någon energi i svåra stunder som får en att ta sig igenom allt som känns svårt. Sanningen är att det inte finns ett enda skit, det finns bara ens egen möjlighet att härda igenom när det är jobbigt och försöka hitta ljusglimtar.

Jag älskar mitt lilla monster men jag har inte den där mamma-genen som gör att man bara klara av vad som helst utan att bryta ihop helt. Egentligen tror jag inte det finns många föräldrar som faktiskt är hur tålmodiga och äventyrliga som helst. Jag är övertygad om att alla är på gränsen till att förlora förståndet ibland och bara vill ta bilen och fly.

Det är skönt iallafall, att kommit till insikten att jag inte tycker detta är så himla kul, de första åren. Det hjälper mot någon eventuell önskan att skaffa syskon till monstret. Det räcker så bra med ett barn. På något sätt hjälper känslan att varje fas han går igenom är sista gången vi behöver ta oss igenom den.

Nu har jag haft några timmar utan honom för han sover hos mina föräldrar, och hur jobbigt det ens är med honom så skulle jag vilja ha honom i soffan hos mig nu, eller få sitta på golvet och höra honom berätta om sin traktor. Det är fascinerande hur mycket man kan älska, sakna och irritera sig på en liten plutt.

Jag ska krypa ner i sägen med en bok och försöka få några timmar bra sömn innan det är dags att gå upp och jobba igen.

Maia

De sju systrarna 

av 

Lucinda Riley

Personligen måste jag erkänna att jag satte tänderna i denna roman högst motvilligt. För jag gillar ju inte kärleksromaner och inte draman. Helt fördomsfullt, nästan redan när jag såg omslaget så avfärdade jag det som en sådan där förutsägbar feelgood-roman som jag bara spyr på (för tillfället). 

Jag behövde inte komma långt in i den för att förstå hur korkad jag varit och det har sällan varit skönare att få mina fördomar motbevisade. Gud vad jag älskade att läsa denna bok.

Att läsaren tidigt kan räkna ut att det kommer att bli fler böcker är något jag fann tröstrikt under läsningen av "De sju systrarna".

Läsaren presenteras tidigt för denna boks huvudperson, Maia och får klart för sig att Maias fader avlidit. Uppväxt i ett privilegierat hem kallat Atlantis beläget i Schweiz samlas Maia och hennes 5 systrar för att trösta varandra och försöka då lite svar.

Det framkommer direkt att varje systers personlighet och livsöden är väldigt olika och att alla systrar blivit adopterade. Fadern var en hemlighetsfull affärsman som tog med sig en dotter hem från okänd plats i världen lite då och då under åren.

När han nu avlidit hade han förberett brev till varje dotter med ledtrådar kring deras härkomst, han lät resa ett konstverk i vilket koordinaterna och grekiska citat till varje syster stod och han såg till att deras hem, Atlantis, skulle förvaltas och finnas för dem tills ätten dött ut.

Maia är den äldsta av döttrarna och inbunden. Denna bok är hennes resa både resa bort från det förflutna och till sin framtid.

Bokens titel, "De sju systrarna" anspelar på Plejaderna från den grekiska mytologin.
Det är de 7 döttrar som Atlas får med havsnymfen Pleione.

Det är även en stjärnhop i Oxens stjärnbild (och jag är ju oxe så kan inte annat än bli extra intresserad). Det är Maia, Taygete, Elektra, Asterope, Kelaino, Alkyone och Merope. Vilket även är namnen på systrarna i boken. Alla förutom Merope, då fadern aldrig hittade henne. Som läsare kan jag inte annat än bli lite fundersam på ifall det inte under böckernas gång kommer att komma fram lite mer av en förklaring på varför han inte hittade henne.

Det är många frågetecken som behöver svar, men insikten att varje bok handlar om en av systrarna gör att jag tror många av dem kommer försvinna när jag väl plöjt igenom serien. Något jag tänkt göra med lugn för att verkligen njuta av den spännande handlingen och de olika livsödena. 

Rise up

Jag är ibland väldigt impulsiv. Nu raderade jag alla gamla inlägg, som jag ändå mest sparat för att det känts nostalgiskt inte för att de innehöll några litterära underverk.

I en stund av tristess, eller bara torftighet startade jag datorn och insåg att jag har lika lite att göra på den som på telefonen. Men insikten av att mobilen/datorn inte kan tillfredsställa mina lediga minuter får mig att reflektera av avsaknaden på hobbys. Snarare avsaknaden av det där inre lugnet att faktiskt kunna sätta mig ner och göra något jag själv vill.

All min "lediga" tid går till att förbereda inför jobb, städa i huset eller försöka strukturera upp något av de växande kaos-områdena i huset. Men det är lite som att försöka eld med tändvätska, för varje låda jag rensar hittar jag 1000 saker som inte har en naturlig plats. Egentligen tror jag att jag skulle kunna vara en jävel på att platsbanta. Det är ju tragiskt att jag är tillsammans med någon som verkar komma hem med mer saker än det rimligtvis kan tänkas behövas för vårt hus i dess nuvarande skick.

Snart kommer han med med barnet och maten. Några timmar av städande och lugn var väl behövt.

Försöker inte få panik över insikten att det var sista timmarna av barnlös frihet jag kommer ha på ungefär 6 veckor. Jag vill tro att någonstans inom mig gömmer sig den där styrkan att klara av att vara en ensamstående förälder, en produktiv arbetare och positiv kollega och vän även om jag måste erkänna att jag inte har den blekaste aning om hur det ska gå ihop sig.

Den som överlever får se.