Ibland undrar jag om jag har tappat all "intelligens" och "vision" jag haft. Givetvis har jag förståelse för att tröttheten i vardagen, mognad och insikter från arbetslivet kan verka hämmande på den unga naiva idealistiska syn en haft. Trots detta kan jag inte låta bli att sakna den entusiasm som jag hade inför livet, min plats i samhället och mina egna principer. Det känns som att jag var mycket starkare i mig själv förr.
Det känns som jag kompromissat med vem jag är successivt de senaste åren och att kvar lämnats en osäkerhet och förvirring kring vem jag är. Utrymmet att landa, hitta mig själv igen och bygga upp min självkänsla finns inte och även om jag kan märka hur destruktiv spiralen är så har jag ingen energi att ta tag i det. Ibland känns det skönt att folk inte kan läsa ens tankar, för de kan vara så otroligt mörka ibland. I de där stunderna när de går mörkare än bara det vanliga att jag är värdelös.
Försökte i något försök att tänka tillbaka på det förgångna, all skit jag varit med om när jag var yngre som jag bara inte velat ta tag i. Jag tänkte att om jag tänkte igenom allt ordentligt så skulle jag kunna släppa det och gå vidare. Chockerande nog var det inte så enkelt, givetvis. Sedan går det ju alltid i vågor.
Jag är glad jag har monstret nu, för jag vågar inte vara ensam med mitt huvud för mycket. Det kanske är sund att för tillfället försöka gå in i jobbet och plugga lite på sidan för att inte lämna för mycket tid åt att överanalysera allt i mitt huvud. Speciellt nu när jag är ensam under en så lång period.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar