Jag trodde det skulle vara enklare att vara mamma. Att det skulle komma någon energi i svåra stunder som får en att ta sig igenom allt som känns svårt. Sanningen är att det inte finns ett enda skit, det finns bara ens egen möjlighet att härda igenom när det är jobbigt och försöka hitta ljusglimtar.
Jag älskar mitt lilla monster men jag har inte den där mamma-genen som gör att man bara klara av vad som helst utan att bryta ihop helt. Egentligen tror jag inte det finns många föräldrar som faktiskt är hur tålmodiga och äventyrliga som helst. Jag är övertygad om att alla är på gränsen till att förlora förståndet ibland och bara vill ta bilen och fly.
Det är skönt iallafall, att kommit till insikten att jag inte tycker detta är så himla kul, de första åren. Det hjälper mot någon eventuell önskan att skaffa syskon till monstret. Det räcker så bra med ett barn. På något sätt hjälper känslan att varje fas han går igenom är sista gången vi behöver ta oss igenom den.
Nu har jag haft några timmar utan honom för han sover hos mina föräldrar, och hur jobbigt det ens är med honom så skulle jag vilja ha honom i soffan hos mig nu, eller få sitta på golvet och höra honom berätta om sin traktor. Det är fascinerande hur mycket man kan älska, sakna och irritera sig på en liten plutt.
Jag ska krypa ner i sägen med en bok och försöka få några timmar bra sömn innan det är dags att gå upp och jobba igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar